Nu är det dags för några nya foton på goaste Hanna.

Läste ett debattinlägg av Eva Sternberg, grundaren till Kvinnor kan, där hon på något oklara grunder drar slutsatsen att ökade olycksfall hos spädbarn beror på att allt fler pappor är föräldrarlediga. Har även läst tidigare inlägg av denna kvinna där hon uppmanade Birgitta Ohlsson (nybliven EU minister) att stanna hemma från Bryssel och sluta försöka att vara man (!). 

Uppenbarligen tror inte Eva att kvinnor kan eller så gäller det bara med tillägget laga mat, förda barn och lämna resten till männen. Jag tror snarare att kvinnor kan göra precis vad de vill och jag tror definitivt att män kan sköta och uppfostra barn. Vad som stör mig nästan mer än själva åsikterna är sättet att presentera innehållet på ett sätt att de framstår som det är sanningar understödda av massa forskning när det mest är personliga åsikter och spekulation. Nä, varför skuldbelägga en kvinna som vill satsar på sin karriär eller ifrågasätta män som vill vara hemma med sina barn? Jag tycker att det är viktigt att var och en får göra sina egna val och inte hållas tillbaka av mansgrisar eller bakåtsträvande kvinnor. Så det så!

Här kan ni läsa debattinlägga av Eva
http://www.evasternberg.com/

Lilltjejen är förkyld, inte första gången i vinter men den här gången verkar det vara lite jobbigare än tidigare. Feber och en kraxande hosta som låter väldigt jobbig. Antar att hon har ont i halsen också för efter hon hostat börjar hon gråta, förmodligen för att det river i halsen. Stackars liten, hoppas hon kryar på sig fort.

P.s Glöm inte att kolla bandyfinalen på söndag.

Söndag igen, veckorna går om möjligt ännu fortare när man jobbar än när man är ledig. Inte för att jag har jobbat speciellt mycket denna vecka, har varit hemma med förkylning halva veckan. Förhoppningsvis var de min segdragna förkylning som blommade ut på riktigt och äntligen lämnade systemet.

Måste förresten rapportera ställningen i bandyns semifinaler, 2 - 2 i matcher mellan Bollnäs och Sandviken just nu. Segraren får möta Hammarby på studenternas nästa söndag. På tisdag avgörs det om det blir Sandviken eller Bollnäs. Jag håller tummarna  för fulla muggar, tänk om Bollnäs lyckas ta sig till final. Det skulle vara första gången sen 1956, mäktigt och totalt oväntat. Hur det än slutar så är det ingen som hånar mig för min Bollnäs-mugg på jobbet längre, det räcker för mig.

Här är några foton från vår vecka.

 

 

Idag håller jag tummarna för Bollnäs i bandyns semifinal nr 2 mot Sandviken, den första vann Bollnäs något oväntat med hela 8-2. Matchen sänds just nu i SVT24 och resultatet är förnärvarande 2-0 2-1 till giffarna, spännande!

Lokal punkhyllning till de orangeblå, brukar spelas flitigt vid hemmamatcherna, hoppas flåset räcker ikväll, tufft läge nu med två utvisade.

Det har gått några dagar sen mitt vasaloppsäventyr och även om jag fortfarande känner mig aningen stel här och var så är det mest blåsorna i händerna som fortfarande påminner om loppet. Konstigt hur fort man glömmer hur slitigt och rent ut sagt jävligt det var bitvis, och istället minns känslan av lättnad när jag kom in i Mora och den otroliga känslan av att nå det mål man slitit så hårt för hela hösten. Obetalbart.

Årets vasalopp var av det tyngre slaget och redan kvällen innan hade jag gett upp tankarna på att slå min gamla tid. Väderprognosen visade på snöväder och blåst och som alla skidåkare vet betyder det tungt före och långsamma spår.

Efter en tidig tidig morgon med bilköer ner till starten i Sälen startade jag strax innan kl 8, nästan allra sist av alla startande. Detta gjorde att jag slapp alla köer i första långa backen med istället hade jag massor av folk framför mig i spåret och fick kryssa mycket för att kunna hålla mitt eget tempo. Angående vädret så hade SMHI spått rätt, det både blåste och snöade småspik.

Tempot var relativt gott fram till ungefär 30 km men redan i Risberg (35 km) började jag känna mig ordentligt sliten, främst i ljumskarna. Sträckningen mellan Risberg och Oxberg är nog den mest krävande på hela loppet och tankarna malde i huvudet på hur tusan detta skulle sluta samtidigt som det mesta kändes trist. Svor tyst för mig själv över väder, vind och min egen dumhet många gånger.

Efter en extralång paus i Oxberg gav jag mig iväg igen och i de långa nedförsbackarna efter kontrollen återfick jag faktiskt lite ork och då det var dags för uppförsbackar igen orkade jag passera folk igen vilket återgav mig lite gnista och även om det fortfarande var fruktansvärt jobbig så kändes det lite roligt igen. Skidandet flöt på bättre och då jag kom till Hökberg (71 km) så kastade jag en blick på klockan och insåg att det faktiskt fanns en liten chans att slå den gamla tiden, dags för rekordjakt med andra ord!

Eftersom jag är en tävlingsmännsika ut i fingerspetsarna var det bara att anta utmaningen och skruva upp tempot efter bästa förmåga, inte det lättaste men jag lyckades höja hastigheten lite iaf. Sista kilometrarna var riktigt smärtsamma men känslan när jag passerade mållinjen var otroligt skön även om jag då trodde att jag misslyckats med mitt mål. Nöjd med loppet men mindre nöjd med att ha missat tiden begav jag mig till omklädningsrummet där jag fick njuta av en av mitt livs skönaste duschar. Efter dusch och mat började energin återkomma till kroppen och när jag sen pratade med mamma och hon gratulerade mig till en ny bästa tid trodde jag att hon kollat fel, men nej, tiden var slagen med 59 sekunder och plötsligt kände jag mig väldigt mycket nöjdare med min dag. Löjligt? Jag vet, men man vill ju gärna förbättra sig.

Lite statistik från mitt lopp:


Öppet Spår Måndag 2010

Deltagare:	4481
Medeltid:	08:47:37

Kristin B

Totaltid:	07:55:30
Pos (Män & Kvinnor):	1245
Pos Eldris:	1306
Pos Hökberg:	1352
Pos Oxberg:	1401
Pos Evertsberg:	1464
Pos Risberg:	1353
Pos Mångsbodarna:	1339
Pos Smågan:	1081
Medelhastighet:	11.4 km/h
Passerade:	2448
Passerad av:	51
Pos i Sya SK:	3 / 13
Medeltid klubb Sya SK:	09:22:32

Frågan är nu vad nästa utmaning skall bli, marathon kanske? Skall fundera lite på det...